Att plantera något i en text – vad gör man då?
Jo, du nämner något som ger en ledtråd eller en aning om, vad som komma skall.
De kan vara uppenbara eller subtila, ibland beroende på hur uppmärksam du själv är i läsningen.
I Kazuro Ishiguros bok Begravd jätte förlorar människorna minnet över det förflutna lite väl snabbt. Varför börjar somliga fråga sig.
På sidan 66 läser jag:
”Jag har hört många saker yttras om det, min vän, och mest handlar det om saxisk vidskepelse. Men förra vintern kom en främling förbi, och han hade något att säga i denna fråga som jag sätter mer tilltro till ju mer jag tänker på det. Men vad är nu detta?” Ivor, som stått kvar i dörröppningen med käppen i handen, vände sig om med en vighet som var förvånande för en så böjd man. ”Ursäkta er värd, mina vänner, men det kan vara så att våra modiga män redan har återvänt. Det är säkrast för ett att stanna kvar här och inte visa er.”
Uppfattade ni planteringen?
På sidan 71 skördades den sedan. (Vill ni veta vad, får ni själva läsa boken!)
Ett annat exempel taget ur samma bok. På sidan 88 står det:
”Förlåt mig, sir. Jag blev precis påmind om något. Men för att återvända till det jag sa. Jag visste ingenting om denne pojke förrän igår kväll, men jag har blivit imponerad av hans stabila sätt att möta varje ny fara som kommit i hans väg.”
En kort mening som är lätt att skynda förbi.
På sidan 114 skördades den sedan.
Resesällskapet når så småningom ett fridsamt kloster med munkar. På sidan 138 säger en av munkarna:
”Varför tar vi emot gäster i huset i en tid som denna? Varför kommer de hit?”
Några snabba ord som man lätt missar.
För läsaren rullas sedan anledningarna upp i den fortsatta läsningen.
***
Planteringarna är alltså:
”Men förra vintern kom en främling förbi, och han hade något att säga i denna fråga som jag sätter mer tilltro till ju mer jag tänker på det.”
&
”Jag blev precis påmind om något.”
&
”i en tid som denna”
Hur mycket planterar du själv i dina manus?